Resan mot ett smalare jag..

tänkte jag optimistiskt och satte mig direkt och googlade på internet för att finna ett sätt.

(för föräldrarna är en egen liten historia vi tar en annan gång)

 

Hittade ett forum där man kunde efterlysa syskon/föräldrar till sin hund. Sagt och gjort, satte jag mig och började skriva ett inlägg, publicerade detta och fick bara efter några minuter napp!.. Trodde jag.. Det var en administratör som tipsade om att man kunde gå in på jordbruksverkets hemsida och söka på sin hunds chipnummer (och ta bort 3 eller 4 sista siffror) för att få fram kullsyskon eftersom uppfödaren oftast chippar alla valpar samtidigt.

 

Sagt och gjort, jag satte mig med chipnumret och sökte in det på jordbruksverkets hemsida. SUCK.. Hundratals (jag överdriver inte!) hundar matchade min sökning och jag kände redan då vemod inför detta.

Det tog en hel kväll att klicka igenom alla hundar för att matcha födelsedata.

Jag hittade två hundar som överensstämde med min hund. Famlade fram mobiltelefonen och ringde ägare nummer 1:

Några minuter senare konstaterade vi att hon inte hade en likadan hund som mig. Attans!

Ägare nummer 2:

Jag blev feg, ville inte ringa ett sånt samtal igen.. Hittade en mejladress, gick in på Facebook i hopp om att personen i fråga hade en sida där.......

Fick kontakt med den här tjejen som inte bor allt för långt från oss och som har en bror till Dida (nu planerar vi en träff, så spännande!)

 

När jag hittat ett kullsyskon till Dida kände jag mig nöjd, jag hade lyckats.

 

Några dagar senare blockar (surfar på blocket) jag på sökordet: "dagmatte" eftersom vi behöver hjälp med passning ibland.. En bild dyker upp på en ursöt hund. Klickar in.. facineras av hur lik hunden är min egen.

Annonstexten lyder:

[Jag behöver hundvakt..Tik 15 månader.. o.s.v.]

skickar ett lagom pinsamt sms till annonsnumret.

En syster till Dida bor här i Örebro (så nu planerar vi syskonträff med Zelda och Chippen, och så Dida förstås!)

 

Lovar att bilder kommer komma när träffen har varit!