Resan mot ett smalare jag..

liksom en kvävnadskänsla, hjärtat klappar och kinderna speglar tårar
vågar inte längre se mig i spegeln, blir bländad av
de våta kinderna och de blodsprängda ögonen.
det som förr var ett blänkande leende är nu förstört..
känner mig sådär patetisk...
vill åka, lämna det här.. skulle tagit lov direkt...
har så mycket känslor jag vill få fram, vågar inte släppa ut dom..
vågar inte tala om dem.. åh du, du som har hjälpt mig länge nu.
- Vart faan är du!?
känns som om det finns många människor
omkring mig men ingen riktigt förstår..
den känslan jag hade skrämde mig eftersom jag inte känt så förut.
vissa tycker jag är en barnrumpa, andra tycker det är "sött"..
VAD FAAN är det för sött med det!?
att ha en känsla i kroppen som känns som om den skulle kväva dig!?
ibland känns det som om jag ska ramla ihop på plats.
jag kände det idag. yrseln kom ifatt mig, den var framkallad.
du får tycka vad du vill om mig, ja, du också!
jag vet vad jag känner och jag får väl stå för det?
de där tankarna som surrar i huvudet på mig skrämmer mig mycket!
jag blir rädd för mig själv, har aldrig förstått mig på sånt innan....
det som skrämmer mig mer är att det inte är så svårt, för min del...
jag vet precis vad jag ska göra.. vem kommer liksom bry sig?
det finns många som säger att de bryr sig, men egentligen är det lögn.
Jag lever i en lögn, jag har förstått det nu.. jag har egentligen ingenting
JAG HAR INGET LIV......
Börjar en tanke fortsätter alla andra små monster i huvudet också...
jag kan förstå dig, men inte mig. och absolut inte dom....
jag önskar jag hade ett knä, en vän och kunna gråta ut hos..
skrika, gapa, ta mig för den jag är!
mina andningsuppehåll börjar bli onormala.
jag kvävs, ser du inte det!?
ett tomt stort rum, en ensam person som sitter och snyftar,
PATETISKT INTE SANT!!!???
- tyck de...